Rest in peace
I fredags runt en 23 tiden hände något hemskt. En olycka som kom att förändra mycket. En familj från Åvist var påväg hem och körde på jeppovägen mot markby. Mamma C, pappa R och två små flickor. En av flickorna hade somnat och C och R försökte dra upp henne så hon inte skulle rasa ner på golvet. Bilen styrdes ner mot diket och in i en tall. Flickorna fick glassplittror i sig och R klarade sig utan större skador. Tyvärr var inte turen på C´s sida. Hon klarade sig inte. Som tur hann hon inte lida, men ändå. Livet hänger på en skör tråd. Man vet aldrig när den brister...
Versionen ovan har jag fått höra och har inte läst det. Men ni får rätta mig om ni hört något annat.
Om jag tänker tillbaka så har jag känt C så länge jag kan minnas. Känns som om hon alltid har funnits i mitt liv. Hela familjen har funnits där. För hela vår familj har de varit där. Sedan har jag fått se deras två fina flickor bli stora. Har varit barnvakt fler gånger än vad du kan räkna på dina fingrar.
Det är så overkligt. Jag kan inte tro det. Tror inte jag kommer att förstå. Inte ännu.
C var för mig storasystern jag aldrig haft. Så känns det! Hon brydde sig om mig. Frågade hur jag hade det, undrade om jag kommer dit något lördagskväll jag hade oplanerat. Ja hon brydde sig helt enkelt. Tanken på att hon är borta går inte in i mitt huvud. Hon var ung, 28 år och hade nyss börjat leva sitt liv. Tanken på att man aldrig kommer att sitta och ha helt spårade disskussioner med henne, prata om livet, skratta åt vår humor, ha starka åsikter om saker och ting, det är helt ofattbart. Det kommer aldrig hända igen.
Vi hade bestämt oss för att vi skule börja dra iväg min farbror på länk på helgerna så vi alla tre kunde träna tillsammans. Det kommer aldrig hända.
Förstår hur jobbigt det är för de anhöriga. Hon hade många vänner och någon som älskade henne. Det är något man ska minnas. Alla som kände henne kommer nog ha en speciell plats för henne i sitt hjärta. Hon var en bra människa som är så otroligt saknad av många och hon hade ett stort hjärta av guld!
Tänker på familjen och andra nära bekanta! Jag tänker på er och vet att jag inte är den enda. Jag vill och ska hjälpa till så gott jag kan. Är gärna barnvakt om det behövs när jag är hemma. Jag kan rasta Rufus osv. R och flickorna, ni har många som hjälper er. Ta vara på det!
Det tändes ljus för C igår på olycksplatsen. Hade gärna varit med, kände att jag borde ha varit där. Tyvärr var jag borta på kurs och när jag fick reda på det var det för sent för att hinna hem i tid. Tänder ett ljus idag, i stillhet och tänker på dig.
Jag kan inte förstå, vill inte. Olyckor är hemska, speciellt när det drabbar någon man känner. Man försöker visa sig stark men alla brister ibland. Man kan inte bygga en mur och lämna sina känslor bakom den. Under tiden jag skrivit har tårarna runnit. Har mer och mer börjat inse att olyckan inte bara var en mardröm. Det hände faktiskt påriktigt.
Sörjer med er som kände henne!
C, du har kommit till ett bra ställe nu. Vi kommer sakna dig ♥
Låten som inte kan hejda tårarna
http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-1288503454832.html
http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=211476